Har klivit in i vecka 13! Nästa vecka ska vi på inskrivningen, den blev ju lite sent för att vi skulle passa ihop så tiden passade både för mig, älskling & vår barnmorska.
Vet inte riktigt vad som görs på inskrivningen? Men det går nog bra! Känns ändå som att vi legat steget före eftersom att vi varit iväg på ett privat ultraljud. Längtar som fan till nästa ultraljud som borde bli om några veckor :)
Hoppas på att få höra lite hjärtljud nästa vecka på inskrivningen också, borde man väl få?
Sprutan togs i söndags så nu är både jag, bebis & kärlek skyddade från influensan, hoppas vi :)
Har fått lite biverkningar av sprutan, men inget allvarligt peppar peppar!
Är nervös & livrädd.
Ska vaccineras mot svininfluensan idag, det hade varit en självklarhet om jag var ”bara jag”. Men nu är jag två, jag har en liten i mig.
Men kanske det just NU borde vara en självklarhet?
Jag vet inte & jag är livrädd. Jag får helt enkelt lita på läkarna. Är väl ända att göra?
Shit vad tiden går fort. Nu när jag bläddrade i kallendern i datorn, så fick jag trycka tre gånger bakåt för att komma till 5 September (sista mensens första dag). Känns som det inte alls var länge sen jag suckade över att det ”bara” blev ett klick bakåt – alltså ”bara” hade gått si eller så några veckor ;)
Nu vet en del våran underbara nyhet, några av de närmsta vännerna, några på jobbet. Familjerna också, dem har vetat ett par veckor ju.
Känns bra & snart kommer vi nog släppa bomben helt.
Är lite nojjig nu, va så ”länge sen” jag såg bebis i magen. Då var jag i vecka 9+3. Vill se den igen. En gång i veckan? Haha. Om man ändå kunde det :)
Vi får nog stå ut, till rutinultraljudet.
Vi längtar efter dig, Liten. Lova att hålla dig kvar.
”Titta! Här! Den rör på sig! Ser ni? Titta! Den rör sig!” – skriker barnmorskan till under ultraljudet.
Vi kikar.
Och är helt tysta.
Sen börjar vi skratta, fnissa & krama varandras händer.
”Där är huvud, armar & ben, här är hjärtat, det som slår. Ni har en bebis där inne & den lever!” – säger barnmorskan igen.
Vi kikar.
Och vi ser. Vi ser huvudet, kroppen & de små små armarna & de små små benen.
Och skrattar igen.
Liten lever. I mig. Nu har jag förstått. Den finns där i.
Känslan att se på skärmen, obeskrivlig. Känslan att sen förstå att det vi nyss såg, är 2½cm långt.
Det är nästan ironiskt :) hur kan något så litet, så smått, ha armar & ben? Man såg att det var en människa.
Ett foster, en bebis, på väg att bli stor.
FAN VA UNDERBART! :)
Fick också veta att mina uträkningar stämde till preciiiiis. Sade innan att jag ”nog precis gått in i vecka 10”.
Och så rätt jag hade! Hon mätte & kollade det där på ultraljudet & skrattade & sa ”Det stämmer Du, du är i vecka 9+3”.
Alltså är jag in i vecka 10! Lustigt.
ÅH! Varför går vi & är tysta? Varför skriker vi inte ut vårat mirakel, vårat underverk?
Det finns ett svar på den frågan, ett svar som jag avskyr;
För att Jag är livrädd. LIVRÄDD för att något ska bli fel.
Jag har inte ens fått se våran liten.
Det ska jag få nästa vecka. Bokat tid för ultraljud på privatklinik. Jag vill se liten. Jag pallar inte trycker längre, ångesten & oron.
Jag vill se. Nu.
Mycket skum gårdagskväll. Mådde illa & kändes som jag skulle kräkas till & från. Måste ju bero på liten i magen? För en vanlig illamående, typ influensa, brukar man ju knappast kunna äta. Men nu mådde jag illa, men så fort jag tuggade på något så gick det bra? Har ju inte haft illamående alls, peppar peppar så jag vet ju inte hur det ”ska” kännas. Men nu tror jag att jag fick en släng av graviditetsmåendet!
Knapra väl i mig ungefär 3 gurkor igårkväll under den tiden ;)
Idag är det start för vecka 9 också! Enligt uträkningar!
Har knatat oss in i vecka 8! Tiden rullar ju ganska fort ändå.. :) Tycker nästan det va precis förra veckan då det bara var vecka 4?
Nu ser jag fram emot vecka 13, då jag ju har inskrivning. Lite sent, men rätt normalt ändå har jag förstått.
Hade en ångest-attack här om kvällen, obehagligt. Sambon som däremot vet precis vad det innebär, då han lever med Panikångest – fanns sida vid sida, hela tiden. Underbara Du.
Ångesten kom vi fram till grundade sig på att jag är van att ha kontroll. Kontroll på allt. Jag har koll på mig själv, koll på jobbet, koll på saker omkring mig.
Nu har jag inte det. Liten i magen ska jag bara låta vara, till ödet. Det gick upp för mig då. Att jag inte har koll.
Jag vet ingenting, lever liten? Slår litens hjärta? Är allt som det ska?
Ångesten höll i sig ett bra tag inpå natten men lyckades sen somna, utmattad.
Nu försöker jag att inte tänka så mycket, försöker att inte framkalla någon ångest. Utan bara vara. Inse att det här är som det är – i slutänden blir allt rätt.
Men jag längtar. jag vill höa hjärtljud. jag vill se liten. Jag vill bli LUGN.
Idag har vi varit hos barnmorskan på lite samtal så här innan inskrivningen (som blir om ca 6 veckor!). Trodde samtalet idag kallades inskrivning, men så var inte fallet… mja, jag har ju inte varit med förr så hur ska jag veta ;)
Vilket fall så gick de bra & ikväll har vi berättat för våra föräldrar att dom ska bli farmor/farfar respektive mormor/morfar!
Det blev tårar, kramar, skratt & mer lycka :) Känns jättebra!
Vi håller allt & hoppas på allt att liten håller sig kvar, ska försöka tänka positivt non stop så går det säkert kalas-bra :)
Känns skönt att våra föräldrar vet nu, dem blev så sjuuuukt glada! Att se lyckotårar rörde ända in i ryggmärgen..
I morgon ska jag & älskling på inskrivning! :) är lite spänd, men vet ju att det mest är rutinfrågor & sånt på första. Jag längtar till första ultraljudet jag ;) men det blir väl inte än på ett tag kan jag gissa!
Går in i vecka 7 nästa vecka, tiden rullar. Och än så länge ligger liten kvar :) Det gillar vi! Jag hoppas liten fortsätter att hålla sig fast, häromnatten kändes det om inte annat som att liten borrade sig fast för det kändes urskumt i ryggslutet & magen. Läste att det kan kännas så när allt ”fastnar” eller vad det var.. :) Blev orolig, men har insett att jag inte ska vara det. Tänka positivt så går allt säkert kalasbra!
Inget illamående än, peppar peppar!
Bebisverkstad 